Njuter av att barnen leker självständigt nu... Eller?

Barnen leker mer med varandra nu och är så självständiga i leken. Jag har “tack vare det” blivit mer effektiv. Som att min hjärna känner OK topp nu leker de, jag passar på att tömma diskmaskinen. Passar på att fixa med tvätten och torka bordet. Plocka lite.

“Mamma kan du komma?” och jag kommer. Hjälper till med det som behövs, sen när det känns “lugnt” igen så går jag och fixar vidare. För att det går nu. För att det funkar nu.

Och så har en hel dag gått utan att jag faktiskt har lekt med dem.

Jag ser ju dualiteten i det här. Detta är säkert något de flesta där ute drömmer om. Barn som leker med varandra självständigt i timmar så att man själv kan få fixa med hemmet.

Jag? Jag ogillar det starkt. Inte deras lekande, såklart. Jag älskar deras lek och hur fina de är mot varandra. Jag inser ju också att det är skönt för mig att inte vara tvungen att vara med hela tiden. Men jag ogillar verkligen vad det gjort med mig. Att det har gjort mig “effektiv”.

Jag försöker stå emot, jag har tänkt på det här ett tag och tänkt att imorgon, då ska jag inte fixa. Då ska jag bara vara med barnen. Men så smyger tankarna in om hur skönt det hade varit om jag bara tog disken, eller bara röjde undan lite tvätt.

Så har jag inte varit förut. Jag har verkligen levt mantrat att “disken kommer inte försvinna, men dina barn är bara så här små en kort stund” och nu står jag där själv och håller på med den jäkla disken??

Är tbh rätt arg på mig själv. Och stressad över det här. Jag vill ju verkligen umgås aktivt med dem TROTS att de “kan” leka själva nu.

Kanske var det det här jag behövde. Få ut orden. Få lite accountability. Kan du inte hålla mig accountable? Kolla in med mig, fråga mig “Li - struntade du i disken idag som du lovade?”.

Imorgon blir det inget mer disk eller fix. Inte ens om de leker sådär magiskt själva i timmar.